ENGLAND - PART FIVE
Tidigt på lördagsmorgonen under vår första vecka satte vi oss på tåget som skulle ta oss till London. Vädret visade sig från sin bästa sida och förväntningarna på vår lilla trip och London blev större och större ju närmare London vi kom.
Efter att ha somnat på tåget och blivit smygfotad i en högst osmickrande pose var jag glad över att äntligen ha anlänt till storstaden. Efter att ha letat på en karta lyckades vi ta oss från Victoria Station till Oxford Street.
Som ni ser var vädret och temperaturen helt fantastiskt och efter att ha gått upp och ned för Oxford var vi lagom fikasugna så vi styrde kosan mot Starbuck och smet in där för att sno deras WiFi och äta en äcklig och alldeles för dyr muffins.
Efter en någorlunda uppiggande fika knatade vi till Disney och där gick vi omkring och önskade att vi var barn igen samtidigt som vi fulfotade varandra bredvid diverse Disney-statyer.
Därefter tvingade jag in mitt sällskap på Victoria's Secret. Som jag älskar denna kedja. Jag kunde liksom inte titta mig mätt. Tjejig och lyxig butik + urfina underkläder till ett bra pris = bra kombination = glad tjej. Tyvärr spenderade jag alldeles för lite tid här inne eftersom mitt sällskap inte tyckte att butiken var lika fantastisk som jag tyckte att den var.
Häftigaste trappan ever. Hade lätt kunnat jobba på VS.
Efter att ha gått och sprungit upp och ned för hela Oxford Street tre-fyra gånger i Converse och samtidigt haft en sjukt tung väska på axeln (var ju tvungen att kånka runt på alla övernattningssaker i och med att vi bodde på ett hostel utan förvaringsmöjlighet) var mina fötter helt döda framåt kvällen. Har nog aldrig haft så ont någonsin. Helt seriöst. Om jag hade tvingats gå ett par hundra meter till hade jag med största sannolikhet börjat gråta där och då, mitt på Oxford Street bland alla människor.
Efter att jag och Linda hade gett upp shoppingen och tagit en taxi till vårt hostel funderade jag på att dissa dom andra och deras utgångsplaner på grund av smärtan. Men allt eftersom klockan gick grusades de seriösare planerna i alla fall och det hela slutade med att vi gick 100 meter till närmaste pub för att sitta där och glo in i väggen i en timme. Eller ja, jag gick inte. I alla fall inte större delen av vägen. När Andreas skämtsamt frågade om han skulle bära mig på ryggen eftersom jag hade så ont var jag inte sen att tacka ja, inte Linnea heller. Och ni ser ju hur det slutade. Vet dock inte om det var så mycket bättre än att gå, blev ju rätt sönderklämd mot Linneas ben som befann sig bakom min kropp.
Efter att ha ätit McD (ofrivilligt) till både lunch och middag på lördagen av olika anledningar var det härligt att äta något annat till lunch på söndagen. Vi satte oss på en kinesisk lunchrestaurang och hann precis få in våra lådor med mat i (haha, var ju hur coolt som helst att äntligen få äta ur en låda ala Hollywoodfilmer) när Linnea lyckades spilla ut både läsk och mat över hela bordet och golvet. Oturligt nog befann sig Lindas iPhone på bordet när detta inträffade men den överlevde mirakulöst nog ett kolsyrebad utan dess like.
Lagom trötta och ömma i både fötter och axlar satte vi oss på söndagseftermiddagen på tåget som skulle ta oss tillbaka till Chichester. Det kändes vemodigt att lämna London efter att ha spenderat alldeles för lite tid där men verkligenheten kallade tyvärr på oss. Linda somnade i Andreas famn och jag satt och hade allmänt roligt åt resans "kärlekspar" medan de smygfotades. Trots att jag inte hade fått med mig lika mycket i shoppingväg som jag hade hoppats på kände jag mig ändå rätt nöjd.
Och ännu mer nöjd blev jag när vi blev bortskämda med den här vackra solnedgången.
Kommentarer
Trackback